Insidious: Chapter 3 (2015)

Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)

Och det ska erkännas, redan där lyckas Insidious 3 överraska mig eftersom den exceptionellt trötta Insidious 2 peggade upp en jäkla badboll till uppföljarpotential, omöjlig att missa vare sig för oss i publiken eller för produktionsbolaget.

Men det blev eventuellt ett aningens annat ljud i skällan när Leigh Whannell skulle regissera sitt eget manus. Han tar oss tillbaka till ”a few years” innan det som hände familjen Lambert. Här möter vi istället den nyligen moderlösa Quinn Brenner som är övertygad om att hon känner sin mammas närvaro. Quinn har försökt nå fram till den här närvaron, pratat med den. Vad Quinn skulle behövt är den där Scrubs-tenoren som vid lämpliga tillfällen dyker upp och klämmer i med ett enda ord: Mistaaaaaaaake!

Men nu har Quinn bara en uttröttad fader på plats som förgäves försöker hålla ihop en sönderslagen familj samtidigt som han utför något slags arbete som kräver en overall (jag har svårt att bestämma mig för om det är smart eller slött av filmen att inte vara särskilt specifik om pappas jobb). Mediet Elise som Quinn söker upp är heller inte till mycken nytta Dels sörjer hon en död make, dels är hon numera rädd för att kontakta andevärlden eftersom Josh Lamberts parasit numera tycks förfölja även henne med budskapet ”Kill you. Kill you. Kill you.”

Det enda råd som Elise kan ge Quinn (”Do not try to contact your mother!”) struntar tonåringen högaktningsfullt i because that’s what teenagers do. Särskilt om de uttråkade ligger för ankar i sängen på grund av två brutna ben efter en svår bilolycka. Snart inser till och med Quinn att närvaron som vill kommunicera med henne inte bara har barmen fylld av moderskärlek.

Under en period fortsätter faktiskt Insidious 3 att överraska. I alla fall genom greppet att göra Quinn mer eller mindre paralyserad tack vare de två gipsade spirorna, vilket höjer spänningsnivån för min del (men som jag undrar om de inte snattade från Jessabelle). Även en del av de eskalerande skräckscenerna som Lin Shayes Elise medverkar i är, med Insidious 2 i färskt minne, oväntat bra (VSB: de kladdiga fotspåren som fortsätter upp på väggen).

Men efter cirkus en timme börjar jag mest sitta och vänta på finalen som jag ju förstår ska komma. Insidious 3 kan alltså inte upprätthålla den spänning som filmen eventuellt har lyckats bygga upp. Till viss del kan det bero på att Leigh Whannell uppenbarligen blev så fantastiskt förtjust i sitt och Angus Sampsons parapsykologiska odd couple Specs och Tucker att de är tillbaka tredje gången gillt och återigen får vi därmed också en kort sekvens med found footage.

The Further har utvecklats till att innehålla en mörk och en ljus sida men jag vet inte om det ger så värst mycket, vare sig till just den här historien eller filmserien som helhet. Bortsett från att öppna upp för ett supersmörigt slut som i och för sig också var en sådan där övertydligt uppeggad badboll redan i filmens inledning.

Insidious 3 var väl en helt ok popcorn-skräckis. En sådan där som ska ge lite chills and thrills men knappast är gjord för att lämna några djupare fåror i tittarens psyke.

Demonstatus:
Lite oklart skulle jag vilja säga. Elise kallar närvaron vid ett par tillfällen för demon men också ”spirit”. Är det en demon skulle jag vilja påstå att den är klart obehagligare än gamle fire face från original-Insidious. Vi får heller inte någon övertydlig förklaring till vem närvaron är eller varför hen gör som hen gör (till skillnad från exempelvis Insidious 2). Men besätta levande kroppar både kan och vill den. Plus lite hemsökelse när så krävs.

Förutom fredagsfemmorna har Fiffi tittat på lite creepypasta-inspirerad skräck medan Filmitch sannolikt sett något helt annat.